Esarosa -

Kärleken till en hund

Lite titt som tätt dyker uttrycket "once in a lifetime" upp.
Har ni upplevt det någ gång? Den där riktiga känslan av att det här, det är verkligen nåt som bara inträffar en gång i livet.
Jag har. Jag lever med det där speciella "once in a lifetime".
I mitt fall är det en hund. Fast hon är inte bara en hund. Hon är en på miljonen. Min bästa vän.
Det här inlägget tillägnar jag en liten tjej som har, och alltid kommer ha, en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
TROJA

Här ska ni få följa våran resa. Ta del av vårat alldeles speciella band.
Det hela började någon gång under hösten 2007. Tanken om att skaffa en till hund. Jag hade redan Beya och tanken på en liten valp började locka allt mer. Så släpper uppfödaren till Beya bomben. Hon ska para sin fina tik Bianca, valpar beräknas till sommaren 2008!

Föräldrarna
Far: Sunnantorp's Budgie Beat (t.v)
Mor: Bianca of Trebons Berger Blanc

I samma veva var jag inne på om jag verkligen ville ha en till Vit Herde. Jag hade nyligen fått upp ögonen för Australian Shepherd, en ras som tilltalar mig på alla de vis. Jag var och hälsade på en uppfödare till rasen som hade mycket trevliga hundar och jag kände mig väldigt "hemma" hos denne uppfödare.
Mitt besök där varade i flera timmar, vi pratade och disskuterade och när jag åkte sa hon att hon mer än gärna höll en valp till mig om jag fortfarande var intresserad. Jag sa då att jag skulle fundera lite på det.
I bilen på vägen hem dök en tanke upp i mitt huvud. Hur i hela fridens namn skulle jag kunna lyckas välja ut en av Biancas valpar? Insåg då att det trots allt var en till Vit Herde det skulle bli =)
Och det har jag inte ångrat en sekund.

E-kullen föddes den 28 juli 2009
7 små underverk.
Tänk om Annicka vetat då vad rätt det skulle bli att döpa kullen efter världens 7 underverk ;o)
Bilden ovan är den allra första bilden på valparna. Endast några timmar gamla.
Jag minns så väl när bilden kom upp på Annickas blogg.
Känslan som for igenom min kropp var så stark.
Där var hon.
På en gång skrek någonting inom mig att det var den gröna valpen som skulle bli min.
Skulle bli, nej, hon var redan min.
Märkligt men sant. Jag minns att jag sa till Anicka tidigt att jag ville ha den gröna tiken. Annicka tyckte nog att jag var ganska knasig, jag menar, vem kan bestämma utifrån en bild där valparna bara är några timmar gamla att det är just den valpen man vill ha?
Men jag bara visste.

När valparna var 3 veckor gamla fick jag och Bella, som har kullbrodern till Beya och också skulle ha en till valp ur samma kull, komma och hälsa på. Annicka förvarnade oss att det egentligen är i tidigaste laget att hälsa på vid endast 3 veckors ålder då de ännu inte hunnit med så mycket mer än att öppna ögonen ;o)
Men då jag ändå var neröver i landet och hälsade på Bella så passade vi på.
Jag hade lovat mig själv att vara öppen för alla tikarna, för som sagt, man kan ju inte bestämma via en bild vilken valp som skulle passa mig bäst...
Det gick ju sådär kan jag säga =)
Det första som händer när vi kryper ner i valplådan är att jag fastnar totalt i blicken på en av de små liven. Den lilla valpen fixerar mig med blicken och flera sekunder passerar. När det lilla magiska ögonblicket är över lutar jag mig fram för att se efter vilken valp det var som fångat mig så på en gång.
Den gröna tiken.
Slumpen eller ödet?
Vem vet.

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Jag kunde inte hjälpa det. Jag var fast. Hon hade stulit mitt hjärta från allra första stund.
Veckorna släpade sig fram. Jag hade tät kontakt med uppfödaren hela tiden. Följde valpbloggen och längtade.
En dag ringde Annicka. Hon frågar mig rakt ut om jag var helt säker på om det var den gröna tiken jag ville ha. Jag velade lite, joooo nog ville jag det? Jag hade ju sagt det från början. Det fanns något mellan oss. Något jag inte kunde förklara. Annicka berättar att hon hade valpköpare där som fastnat för den gröna och orangea tiken.
Jag bad henne hålla den gröna, jag kunde ju inte ge upp henne nu! Jag ville hälsa på en gång till.
Sagt och gjort, vid 6 veckor åkte vi de närmre 25 milen ner till Annicka igen =)
Valparna var ute när vi kom dit.
Vi gick ut och valparna kommer emot oss i full fart.
Första valpen fram kastar sig över mig, helt galen. Jag skrattar och hejar på valpen och kollar vilken det är.
Den gröna tiken.
Från den sekunden var jag helt övertygad. Det var hon och jag. jag kunde inte blunda för det.
Annicka frågar vem det var jag hade hos mig. Grön tik, svarar jag och bara ler.
Jag minns att Annicka säger att det allt var lite konstigt, hon brukade aldrig komma fram först...

Första 2 bilderna 6 veckor, de sista 7 veckor

Så kom då äntligen den dagen jag fick hämta hem henne!
Min alldeles egna speciella lilla hund.
Hon fick namnet Barvestad's Zeus at Olympia.
Mera känd som Troja.
Hemresan var lite småjobbig. Damen ifråga visade snabbt att hon var envis som synden. Varför ska man sova i en bil? Himla dumt verkade hon tycka och skulle prompt sitta i mitt knä och se sig omkring. Nyfikenheten var det inga fel på ;o) Trots att hon var så trött att hon satt och vinglade så vägrade hon lägga sig. Till slut, när vi hade runt 2-3 mil kvar hem, så slocknade hon i mitt knä av ren utmattning.
Hemma fann hon sig till rätta snabbt. Ingenting verkade påverka henne särskilt mycket. Tidigt visade hon oss alla att hon var en riktig pain in the ass.
Hon fick många smeknamn. Pirayan, symaskinen, damphunden och så fortsatte det.. Hon var överallt hela tiden, med sina sylvassa tänder, sin energi och sitt sätt att reta gallfeber på alla.
Samtidigt visade hon redan då att "min matte är den jag följer och alla ni andra kan fuck off and die".

Du och jag <3

Hon hittade ständigt på nya hyss. Aldrig att man fick långtråkigt i hennes sällskap. Gick det inte att terrorisera mig, ja då provade man med Beya, eller katterna, eller vem som helst som kom i ens väg.

Hon följde mig som en skugga. Aldrig var hon långt bort från mig.
Hon kunde komma och sätta sig bredvis mig när Beya busade runt, tittade upp på mig med sina kloka mörka ögon, och bara satt där. Det var alldeles som att hon tänkte att om matte är nöjd att bara se på, så är jag det också".
Beya och Troja har nog haft mycket glädje av varandra. Och så deras bästa vänner så klart! Goldenpojkarna Rocco och Ruben. Ojojoj, de har fått ta mycket från den lilla terrosristen, Troja kunde gå riktigt hårt fram med dem allihopa.

När man är liten orkar man inte gå så långt, då fungerar det kanonbra med en barnvagn!
Troja kände sig nog som en liten prinsessa där hon satt, så nöjd.

Det lilla monstret växte och blev stor hon med.
Undrar vart tiden tar vägen egentligen?

Här var hon ca 7 månader gammal.

Sommaren 2009 åkte vi till Gotland på hundutställning!
11 månader gammal tog hon sitt första cert!
Inte nog med det, hon blev dessutom BIR och slog ut en av Sveriges mest meriterade hanar! =)

Oj vad stolt jag var över min lilla skrothund!

Taurus och Troja
JAg ÄLSKAR det här kortet.
Snacka om syskonkärlek <3

Sommaren 2010 flyttade vi till ön.
Vi tog tag i lydnadsträningen på allvar och hösten kom och med den våran debut i Lydnadsklass 1.
Troja är en helt underbara hund att arbeta med. Den viljan och glädjen är oslagbar.
Det är sällan någon utifrån som fäster sig vid Troja. Alla älskar Beya och ofta får jag höra "Beya kan få flytta hem till mig". Tror jag aldrig hört någon säga så om Troja. Men det finns ju en anledning också.
Troja visar sällan något intresse för andra människor. Bandet som fanns mellan oss redan från första stund har bara vuxit sig starkare genom åren. Jag skulle tro att folk ofta ser hennes om tråkig. En lite knasig hund med egna idéer. En jobbig hund. Stressad. Dryg.
Men det är för att de inte förstår. De ser inte det jag ser. Upplever inte den känslan av samhörighet som finns mellan oss. Sanningen är att hon är en väldigt språkkänslig hund. Minsta lilla att en människa spänner sig i hennes närvaro så börjar hon med massa lugnande signaler. De flesta uppfattar det som stress.
När hon i själva verket är väldigt övertydlig och talar om att hon är inte farlig.
Hon är den där hunden som jag alltid vet finns där för mig.
När jag är ledsen så är hon där och tröstar mig.
Om jag är glad så är hon lyrisk.
Jag blir varm i hjärtat bara av att se henne.



Det visade sig att den där lilla valpen som var en allmän plåga skulle bli en toppenhund!
Lyhörd, lättlärd och vänlig.
Visst har hon fortfarande damp. Hon har fortfarande alldeles speciella egna idéer. Hon kan fortfarande driva vem som helst till vansinne.
Men det är det som gör henne så speciell. Unik. One of a kind.
Hon är aldrig långt ifrån mig. Än idag följer hon mig som en skugga.
Bandet mellan oss är starkare än någonsin.
Det var menat från första början att det skulle vara vi.

Jag älskar alla mina hundar, givetvis.
Jag visar dem alla kärlek och ser alltid till att alla får lika stor del om de får något gott.
Det ska vara rättvist.
Men ingen kan någonsin ta hennes plats.
Hennes speciella plats i mitt hjärta.

Det är hon och jag.

VI <3

Kärleken till en hund är svår att förklara för någon som inte upplevt det själv.
Att sen försöka förklara det där speciella som en del får uppleva är ännu svårare.
Det där bandet, som är så självklart men ändå inte syns.
Jag önskar att alla får chansen att uppleva det en dag.
Hon är min once in a lifetime.
Min Troja <3