Esarosa

Lite titt som tätt dyker uttrycket "once in a lifetime" upp.
Har ni upplevt det någ gång? Den där riktiga känslan av att det här, det är verkligen nåt som bara inträffar en gång i livet.
Jag har. Jag lever med det där speciella "once in a lifetime".
I mitt fall är det en hund. Fast hon är inte bara en hund. Hon är en på miljonen. Min bästa vän.
Det här inlägget tillägnar jag en liten tjej som har, och alltid kommer ha, en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
TROJA

Här ska ni få följa våran resa. Ta del av vårat alldeles speciella band.
Det hela började någon gång under hösten 2007. Tanken om att skaffa en till hund. Jag hade redan Beya och tanken på en liten valp började locka allt mer. Så släpper uppfödaren till Beya bomben. Hon ska para sin fina tik Bianca, valpar beräknas till sommaren 2008!

Föräldrarna
Far: Sunnantorp's Budgie Beat (t.v)
Mor: Bianca of Trebons Berger Blanc

I samma veva var jag inne på om jag verkligen ville ha en till Vit Herde. Jag hade nyligen fått upp ögonen för Australian Shepherd, en ras som tilltalar mig på alla de vis. Jag var och hälsade på en uppfödare till rasen som hade mycket trevliga hundar och jag kände mig väldigt "hemma" hos denne uppfödare.
Mitt besök där varade i flera timmar, vi pratade och disskuterade och när jag åkte sa hon att hon mer än gärna höll en valp till mig om jag fortfarande var intresserad. Jag sa då att jag skulle fundera lite på det.
I bilen på vägen hem dök en tanke upp i mitt huvud. Hur i hela fridens namn skulle jag kunna lyckas välja ut en av Biancas valpar? Insåg då att det trots allt var en till Vit Herde det skulle bli =)
Och det har jag inte ångrat en sekund.


E-kullen föddes den 28 juli 2009
7 små underverk.
Tänk om Annicka vetat då vad rätt det skulle bli att döpa kullen efter världens 7 underverk ;o)
Bilden ovan är den allra första bilden på valparna. Endast några timmar gamla.
Jag minns så väl när bilden kom upp på Annickas blogg.
Känslan som for igenom min kropp var så stark.
Där var hon.
På en gång skrek någonting inom mig att det var den gröna valpen som skulle bli min.
Skulle bli, nej, hon var redan min.
Märkligt men sant. Jag minns att jag sa till Anicka tidigt att jag ville ha den gröna tiken. Annicka tyckte nog att jag var ganska knasig, jag menar, vem kan bestämma utifrån en bild där valparna bara är några timmar gamla att det är just den valpen man vill ha?
Men jag bara visste.

När valparna var 3 veckor gamla fick jag och Bella, som har kullbrodern till Beya och också skulle ha en till valp ur samma kull, komma och hälsa på. Annicka förvarnade oss att det egentligen är i tidigaste laget att hälsa på vid endast 3 veckors ålder då de ännu inte hunnit med så mycket mer än att öppna ögonen ;o)
Men då jag ändå var neröver i landet och hälsade på Bella så passade vi på.
Jag hade lovat mig själv att vara öppen för alla tikarna, för som sagt, man kan ju inte bestämma via en bild vilken valp som skulle passa mig bäst...
Det gick ju sådär kan jag säga =)
Det första som händer när vi kryper ner i valplådan är att jag fastnar totalt i blicken på en av de små liven. Den lilla valpen fixerar mig med blicken och flera sekunder passerar. När det lilla magiska ögonblicket är över lutar jag mig fram för att se efter vilken valp det var som fångat mig så på en gång.
Den gröna tiken.
Slumpen eller ödet?
Vem vet.

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Jag kunde inte hjälpa det. Jag var fast. Hon hade stulit mitt hjärta från allra första stund.
Veckorna släpade sig fram. Jag hade tät kontakt med uppfödaren hela tiden. Följde valpbloggen och längtade.
En dag ringde Annicka. Hon frågar mig rakt ut om jag var helt säker på om det var den gröna tiken jag ville ha. Jag velade lite, joooo nog ville jag det? Jag hade ju sagt det från början. Det fanns något mellan oss. Något jag inte kunde förklara. Annicka berättar att hon hade valpköpare där som fastnat för den gröna och orangea tiken.
Jag bad henne hålla den gröna, jag kunde ju inte ge upp henne nu! Jag ville hälsa på en gång till.
Sagt och gjort, vid 6 veckor åkte vi de närmre 25 milen ner till Annicka igen =)
Valparna var ute när vi kom dit.
Vi gick ut och valparna kommer emot oss i full fart.
Första valpen fram kastar sig över mig, helt galen. Jag skrattar och hejar på valpen och kollar vilken det är.
Den gröna tiken.
Från den sekunden var jag helt övertygad. Det var hon och jag. jag kunde inte blunda för det.
Annicka frågar vem det var jag hade hos mig. Grön tik, svarar jag och bara ler.
Jag minns att Annicka säger att det allt var lite konstigt, hon brukade aldrig komma fram först...
   
Första 2 bilderna 6 veckor, de sista 7 veckor

Så kom då äntligen den dagen jag fick hämta hem henne!
Min alldeles egna speciella lilla hund.
Hon fick namnet Barvestad's Zeus at Olympia.
Mera känd som Troja.
Hemresan var lite småjobbig. Damen ifråga visade snabbt att hon var envis som synden. Varför ska man sova i en bil? Himla dumt verkade hon tycka och skulle prompt sitta i mitt knä och se sig omkring. Nyfikenheten var det inga fel på ;o) Trots att hon var så trött att hon satt och vinglade så vägrade hon lägga sig. Till slut, när vi hade runt 2-3 mil kvar hem, så slocknade hon i mitt knä av ren utmattning.
Hemma fann hon sig till rätta snabbt. Ingenting verkade påverka henne särskilt mycket. Tidigt visade hon oss alla att hon var en riktig pain in the ass.
Hon fick många smeknamn. Pirayan, symaskinen, damphunden och så fortsatte det.. Hon var överallt hela tiden, med sina sylvassa tänder, sin energi och sitt sätt att reta gallfeber på alla.
Samtidigt visade hon redan då att "min matte är den jag följer och alla ni andra kan fuck off and die".


Du och jag <3

Hon hittade ständigt på nya hyss. Aldrig att man fick långtråkigt i hennes sällskap. Gick det inte att terrorisera mig, ja då provade man med Beya, eller katterna, eller vem som helst som kom i ens väg.

Hon följde mig som en skugga. Aldrig var hon långt bort från mig.
Hon kunde komma och sätta sig bredvis mig när Beya busade runt, tittade upp på mig med sina kloka mörka ögon, och bara satt där. Det var alldeles som att hon tänkte att om matte är nöjd att bara se på, så är jag det också".
Beya och Troja har nog haft mycket glädje av varandra. Och så deras bästa vänner så klart! Goldenpojkarna Rocco och Ruben. Ojojoj, de har fått ta mycket från den lilla terrosristen, Troja kunde gå riktigt hårt fram med dem allihopa.
   
När man är liten orkar man inte gå så långt, då fungerar det kanonbra med en barnvagn!
Troja kände sig nog som en liten prinsessa där hon satt, så nöjd.

Det lilla monstret växte och blev stor hon med.
Undrar vart tiden tar vägen egentligen?
 
Här var hon ca 7 månader gammal.

Sommaren 2009 åkte vi till Gotland på hundutställning!
11 månader gammal tog hon sitt första cert!
Inte nog med det, hon blev dessutom BIR och slog ut en av Sveriges mest meriterade hanar! =)


Oj vad stolt jag var över min lilla skrothund!


Taurus och Troja
JAg ÄLSKAR det här kortet.
Snacka om syskonkärlek <3

Sommaren 2010 flyttade vi till ön.
Vi tog tag i lydnadsträningen på allvar och hösten kom och med den våran debut i Lydnadsklass 1.
Troja är en helt underbara hund att arbeta med. Den viljan och glädjen är oslagbar.
Det är sällan någon utifrån som fäster sig vid Troja. Alla älskar Beya och ofta får jag höra "Beya kan få flytta hem till mig". Tror jag aldrig hört någon säga så om Troja. Men det finns ju en anledning också.
Troja visar sällan något intresse för andra människor. Bandet som fanns mellan oss redan från första stund har bara vuxit sig starkare genom åren. Jag skulle tro att folk ofta ser hennes om tråkig. En lite knasig hund med egna idéer. En jobbig hund. Stressad. Dryg. 
Men det är för att de inte förstår. De ser inte det jag ser. Upplever inte den känslan av samhörighet som finns mellan oss. Sanningen är att hon är en väldigt språkkänslig hund. Minsta lilla att en människa spänner sig i hennes närvaro så börjar hon med massa lugnande signaler. De flesta uppfattar det som stress.
När hon i själva verket är väldigt övertydlig och talar om att hon är inte farlig.
Hon är den där hunden som jag alltid vet finns där för mig.
När jag är ledsen så är hon där och tröstar mig.
Om jag är glad så är hon lyrisk.
Jag blir varm i hjärtat bara av att se henne.

  

Det visade sig att den där lilla valpen som var en allmän plåga skulle bli en toppenhund!
Lyhörd, lättlärd och vänlig.
Visst har hon fortfarande damp. Hon har fortfarande alldeles speciella egna idéer. Hon kan fortfarande driva vem som helst till vansinne.
Men det är det som gör henne så speciell. Unik. One of a kind.
Hon är aldrig långt ifrån mig. Än idag följer hon mig som en skugga. 
Bandet mellan oss är starkare än någonsin.
Det var menat från första början att det skulle vara vi.

Jag älskar alla mina hundar, givetvis.
Jag visar dem alla kärlek och ser alltid till att alla får lika stor del om de får något gott.
Det ska vara rättvist.
Men ingen kan någonsin ta hennes plats.
Hennes speciella plats i mitt hjärta.

Det är hon och jag.

VI <3

Kärleken till en hund är svår att förklara för någon som inte upplevt det själv.
Att sen försöka förklara det där speciella som en del får uppleva är ännu svårare.
Det där bandet, som är så självklart men ändå inte syns.
Jag önskar att alla får chansen att uppleva det en dag.
Hon är min once in a lifetime.
Min Troja <3 

Vi önskar alla våra vänner en riktigt God Jul och ett ännu bättre Nytt År!!!!
Vi ser fram emot ett händelserikt 2012! :-)

Undar vart tiden tar vägen egentligen??
Tyckte det var hög tid att uppdatera bloggen, och minsann, det var 4(!) månader sedan jag uppdaterade den sist!! Whaaaat??
Vet bara inte vart jag ska börja..?
Kanske med den största nyheten? Som inte är så ny längre i och för sig...
Jag är gravid. Jo det är sant! Jag och Mange ska bli föräldrar. Hur konstigt som helst =)
Men KUL!! 
Jag har mått oförskämt bra under hela graviditeten, inget illamående eller annat shit, MEN... Tyvärr har jag ganska rejäl foglossning. Började redan i somras då familjen hemifrån var hit. Jag mamma och syrran var ut på en 3,5 timmes långtur på islandshästar (heeeelt underbart!!), och efteråt fick jag så jäkla ont. Jag fattade dock inte vad det var DÅ. Trodde det var träningsvärk men tyckte den kändes konstig mot hur sådan värk brukar kännas.. Nu i efterhand så förstår jag att det var foglossningen.
Den har eskalerat rätt rejält den senaste månaden och är nu riktigt jobbig. Känns som att jag inte kan göra någonting utan att det ska göra ont. Långpromenader med hundarna är bara att glömma. Efter fem minuter så värker det och det känns som om någon placerat ett cementblock tvärs över hela ländryggen, tungt, stelt och spänt.
Är sjukskriven nu på heltid pga det och hoppas nu bara på att försäkringskassan inser allvaret.
Har i alla fall världens bästa läkare som gör allt för att hjälpa mig, men hon har också varnat att FK kan vara väldigt svårövertalade just när det kommer till sjukskrivning pga foglossning..
Så. Nu har jag gnällt klart =)

På hundsidan är det ganska stilla just nu som ni kanske förstår. Försöker komma iväg och träna med Troja, men det tar emot allt mer för värken. Hade velat starta en sista gång i 1an innan året är slut, är ju lucialydnad 11dec, men i dagsläget ser det inte ut att bli av.. Vi får se beror lite på dagsformen också. Vissa dagar är bättre än andra.
Om inte så har vi gott om tid att ladda om batterierna inför våren sen! Vet ju inte hur mycket tid och ork jag kommer ha att träna lydnad, men planen är i alla fall att realtivt fort ta LPt i 1an för att sedan på en gång flytta upp i 2an. Jag räknar stenhårt med att ha fått ordning på platsen till våren, och då är ett första pris i 2an inte långt borta heller i och med att reglerna ändras till nästa år! Platsen blir med synlig förare och inkallningen blir utan ställande. Fria följet kan hon, läggande kan hon, inkallningen japp, fjärren sitter skapligt, rutan är på god väg, hoppet kan hon sen tror jag bara det är apporteringen vi lär få ordning på.

Nästa år lär vi få fullt upp. Med liten bebis, fortsatt renovering, hundträning.... fullt ös! =)
Annars är ö-livet ganska lugnt =)
Går just nu och väntar på att vädret ska slå om och vintern komma. Visserligen är det ganska skönt att det är plusgrader ute än och ingen snö... men. JAg ÄLSKAR vintern! Den RIKTIGA vintern! Med massa snö!!
Tror i och för sig att det kan bli lite jobbigare i mitt tillstånd med vinter än normalt, men tror det pigar upp ganska rejält med massa härlig snö =) Inget slask. RIKTIG VINTER!! Börjar längta till jul också haha.
Fast om jag ska vara helt ärlig så längtar jag nog mest till slutet av januari, kanske till och med till februari. Då bör liten ha tittat ut och förhoppningsvis försvinner värken med den! =)

Alla bilder ligger på andra datorn så ni får nöja er med de som jag har på kameran just nu =)


SötnötTroja <3


På promenad


Med grabbarna bus=) aka Dunder och Zolo


Sötnötterna framför "brasan"


Här ser man en liten del av hundgården =)

U name it!
Ingen ro och ingen vila här inte!
Så, vart ska man börja?
Jag och Troja tävlade igen i lydnad på vår hemmaklubb Visby bk den 12/6.
Och finally lyckades vi ta vårt första pris!
Inte nog med det, vi norpade dessutom till oss första placeringen och blev klubbmästare!!!!
Sug på den ni!
Men hela 187p, varav tre 10or och fyra 9.5or så tyckte jag att vi trots allt ger det en chans till att ta LPI!
Hade tänkt skita i LPt i och med att vi tragglat så länge, men vi testar en gång till, går det lika bra då så är det ju bara att tuta och köra för LP.
Mitt mål hela våren var faktiskt att bli klubbmästare på VBK. Nu är det målet nått med råge och jag har nu, hmm få se... tre nya mål... ;o)
Det närmsta är att bli distriktsmästare här på Gotland! Skulle inte det vara coolt? Att först ta KMet och strax därefter DMet?? Det tycker jag i alla fall, så det satsar vi på!
Mitt andra mål är att även bli klubbmästare i Vit herdehundklubb som går av stapeln i början av september! Lydnadsklass 1 är det jag pratar om då alltså.
Och så finally.... Bli årets lydnadshund (Troja alltså, inte jag ;o)) för vit herdehundklubb!!
Haha, känner mig inte ett dugg kaxig ;o)
Detta är ändå mål som jag vet är inom räckhåll.
Så det är ju bara att go for it!

Jag och Troja efter vår klassvinst

I juni åkte jag, Troja och Storm till Dalarna för att träffa familj och vänner och dessutom ställa ut!
På lördagen var det premiär för Storm och hon skötte sig som ett proffs!
Hon sprang fint bredvis mig i trav som de ska och stod blickstilla när hon skulle.
Hon skulle nog dessutom ha blitt utsedd till utställningens gladaste hund ifall de hade haft en sådan tävling ;o)
Hon överöste domaren med pussar och viftade på hela kroppen i ren glädje för att han kom fram till henne och bara henne. Hihihi, lille skitungen! Domaren blev mycket förtjust i hennes temperament och skrattade och sa att det är så här en husky ska vara.
Hon fick bedömningen Very Good med väldigt fin kritik.



Trojas tur var det på söndagen.
Hon skötte sig som vanligt exemplariskt i ringen.
Hon ställdes mot sin vackra mamma Bianca som också slog ut henne i konkurrensen tyvärr =)
Men domaren tyckte att båda var mycket bra representanter för sin ras och hittade inte mycket att klaga på.
Troja fick bedömningen Excellent, CK och belv då 2btkl.
De är ganska lika mor och dotter;

Bianca

Troja

Med huset går det också framåt, sakta men säkert!
The master bedroom uppe är också klart!
Såååååå skönt!

Hela denna helgen är det agilitytävlingar på klubben.
Var ut en kort vända idag på eftermiddagen och kikade lite.
Imorgon blir jag där hela dagen, ska vara funktionär.
Blev dock en aning besviken att inte se en enda vit herdehund med!
Så det måste vi ju ändra på till nästa år!
Nu är jag supertaggad att anmäla Beya till höstens agilitykurs, för är det nån som älskar agility då är det hon!
Hon kanske inte är lika snabb som Troja skulle kunna vara, men hon gör det med sån glädje att det blir lika roligt ändå! Dessutom tror jag inte att den hunden kan riva...! =)
Kanske man till och med är så modig att man anmäler henne till VHs KM i höst..? Den som lever får se ;o)

Säger tack och hej för denna gången för nu tänker jag parkera baken i soffan!

Inte en chans!
Mange tyckte det var dags att riva ner det gamla staketet på gården och sätta upp ett nytt, mer utbrottssäkert staket. Så det är vad vi pysslar med just nu! =)
Snart är hela framsidan klar, "bara" resten kvar! *fniss*
Mellan varven är det tänkt att hundarna ska få sin tid också. Och så måste vi ju faktiskt arbeta oxå.
Skulle behöva fler dagar på en vecka känner jag XD

Staketet som var innan..


...och efter! Målning blir det så fort det blir varmare!

Lydnadsträningen med Troja går superbra! Hon blir ju alldeles till sig när vi ska träna för det är ju så kuuuuuul!!
Alla moment sitter dock finns det en del inslip lite här och där beroende på hur petig man är ;p
Hoppas innerligt att platsläggandet på söndag blir LUNGT. Med hundar som ligger kvar.
Troja har gjort stora framsteg där och ligger kvar lungt och stilla.
Vi provade en plats i söndags, Carita och jag, med hennes Bessen och så Troja.
Båda skötte sig exemplariskt och det växlades en hel del lugnande signaler dem emellan när de låg, huvuden bortvända, slick runt munnen osv.
Det är platsläggandet som är vår svaga punkt och det är ett jävla skit då full pott ger hela 30p!
Men vi jobbar på att få henne lugn och trygg och det verkar gå framåt!
Funderar om jag ska prova att ta tag i att hon ska hålla hakan i marken igen så hon har något att koncentrera sig på, hon kan det, men lyfter på huvudet så snart jag lämnar henne. Men igår provade jag att lägga henne, gick iväg och när jag stod där borta ga jag ett extra kommando att hon skulle lägga ner hakan, mest bara för att se om det fungerade, och hon la ner den omdelbart och låg kvar så tills jag gick tillbaka mot henne.
Så hon KAN ju ligga så trots att jag är på avstånd, nu ska jag bara få till det så att jag inte behöver ge det kommandot där borta utan att det räcker att jag säger till henne där jag lämnar henne och att hon håller kvar så.
Detta kommer jag dock inte börja peta med förrän efter söndagen ;o)

Efter lydnaden igår gick jag och T ner till stranden och tittade på solnedgången.

Storm hoppade över staketet på baksidan tre gånger idag.
Första gången hittade hon en skogsmus på andra sidan som var såååååå rolig att jaga.
Försök du att fånga en husky som inte vill bli fångad, inte det lättaste!
Men musen var smart.
Den sprang in i ett litet bo precis framför mina fötter och när Storm skulle efter var det lätt att bara böja sig ner och få tag på henne ;o)
Gång två sprang hon runt som en toka och tyckte vi kunde FÖRSÖKA fånga henne.
Rusade förbi husse i 190, var på väg att göra samma sak med mig, insåg dock att matte ju hade ett äpple i handen och det är ju mumma, så i med bromsen, skynda fram till mig som helt lugnt sa "sitt", hon sätter sig lydigt, får en äppelbit och samtidigt ett koppel runt halsen, hahahaha lättlurad.
Efter att ha fixat staketet något släppte vi henne igen.
Tror det tog 3minuter sen ser jag en flygande husky!
Jo minsann!
Hon KAN flyga!
Men nu tyckte matte inte att det var roligt längre.
Storm sprang några varv runt stora huset sen blev hon lurad att springa rakt in i Lasses famn.
FÅNGAD!
Sen fick hon gå med mig på koppelträningspromenad istället.
Inte så kul tyckte hon.
Men hon var duktig!
Och så blev det lite passivitetsövning. Fick sitta i bilen med skuffluckan öppen bredvid satt jag.
Gissa om det är T.R.Å.K.I.G.T att sitta stilla när man är en husky på snart ett år!!
Sen till slut fick hon vara ute med de andra hundarna igen, efter att vi förstärkt staketet lite till, och *peppar peppar*, ÄN har hon inte tatt sig ut igen =)

Tofta strand, vintertid =)

Nu händer det grejer!

Kan börja med att uppdatera om lilla T.
Var lite orolig ett tag över tassen då hon först fick infektion och sen lossnade stygn efter bara halva tiden.
Såg inte så vackert ut och hon ömmade ganska mycket, inte så att hon hade ont/värk, utan mer om hon kom åt eller om någon av de andra hundarna lyckades trampa på henne.
Men nu har det draigt ihop sig riktigt fint! Hon verkar inte ha ont heller längre, dock är hon lite rädd om tassen om jag vill titta, men det är förståeligt med tanke på hur länge hon hade ont!
Kan se ibland att hon fortfarande markerar på tassen, men det har varit när det har varit mellan 10-15 minus ute, så förmodligen blir den bara kall.

Sen började hon ju halta fram istället, tänkte för mig själv att tar det aldrig slut?!
Men det verkar som att hältan kom pga överbelastning fram i och med att hon avbelastat bakbenet i nästan 3veckor.
Nu verkar hon pigg och glad!
På söndag har jag och Carita som har en aussie, hyrt ridhuset i Sanda i 2 timmar för ordentlig genommkörare i lydnaden då vi skall tävla den 6e!

Storm är anmäld till utställningen i Malmö i mars, så då våldgästar vi världens bästa Ida och hennes hundar, lapske vallhund Narmo och mallen Coy! Det ska bli riktigt roligt!
Tyvärr har ju Storm så klart börjat fälla så hon kommer förmodligen inte ha särskilt mycket päls till utställningen, men men...

Sen så är det så här...
Vi ska bli husägare!!!!!
Fränt va?!
Har fått ett lånelöfte så vi kan köpa gården vi bor på!
Vi kommer då ta över stora huset så får Manges mormor flytta ut där vi bor nu.
Vi kommer ha händerna fulla framöver då det är en hel del renovering som krävs på huset, men det blir ändå vårt hus!!
Ett eget hus!
Med gigantisk trädgård!
Åh, det kommer bli så kul!
Jobbigt, men roligt! =)